Oppeby Socken.
(Ur Boken om Björkfors av Tore Wretman)
Utmärkande för Oppeby är skogen och sjöarna. Kring stränderna av Åsunden fanns den första bebyggelsen redan i början av yngre stenåldern 3000-2500 före Kristus. Där låg den bästa åkermarken och i en tid utan vägar färdades man på sjöarna. Fornfynd från den tiden är stenyxor funna i Norra Vånga, Ryda och Kärra. Vid Råhamra tror sig arkeologerna ha lokaliserat en boplats från den tiden.
Namnet Oppeby går tillbaka till medeltiden, då det skrevs Uppeby eller Uppaby som var namn på ett hemman i kyrkbyn. Detta låg högre än ett annat hemman som hette Nederby. Det högre belägna hemmanet gav namn åt kyrkan. Socknen fick i sin tur namn efter kyrkan. Under 1300-talet förekommer Oppabo i skrift. Omkring år1605 brann medeltidskyrkan av trä ned. Direkt efter byggdes en ny träkyrka på samma plats. Senare under samma århundrade slogs Oppeby och Nederby och flera andra hemman ihop till säteriet Stjärnevik. År 1753 beslutades att bygga en större kyrka av sten. Denna stod färdig år 1760. Den fick vid invigningen den 7 september namnet Prins Carls Kyrka efter den dåvarande arvprinsen sedermera Karl XIII.
Samhället Björkfors
(Text P-I Gredeskog)
Kvarnen i Björkfors finns omnämnd i dokument från år 1295 då den donerades till biskopen i Linköping. Namnet skrevs då Birkyfforss. Kvarnen finns sedan omnämnd i flera dokument under 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal och 1800-tal. Den var i drift fram till mitten av 1900-talet.
Det är i första hand som sågverkssamhälle som Björkfors vuxit upp. Den äldsta uppgiften om en såg är från år 1647 då en ”sågqvarn” i forsen nedanför kvarnen omnämns. Vid tiden för laga skifte fanns en liten industriby utmed forsen, med kvarn-såghus, bostäder och uthus. Omkring år 1870 förvärvades anläggningarna av M. Hyden från Linköping och Björkfors Aktiebolag bildades. Man lät uppföra en ångsåg i stället för vattensågen. I och med det så växte samhället och redan på mitten av 1870-talet fanns omkring 40 byggnader längs strömfåran och utmed vägen. Förutom sågen fanns ett garveri, en handelsbod, en smedja samt bostäder åt de anställda. När garverirörelsen lades ned omändrades byggnaden till bostadshus med fem lägenheter. En stor arbetarbostad uppfördes med åtta lägenheter och den erhöll namnet Värmland på grund av att flera av hyresgästerna var från Värmland.
Björkfors ångsåg kom till samtidigt som Kinda Kanal blev färdig. Det stora sjösystemet och vattenleden norr ut underlättade i hög grad avsättningen för sågverkets produkter. I början av 1930-talet lades driften vid sågverket ner på grund av dålig lönsamhet och det lilla samhället förlorade sin ryggrad sedan många år. Sågverksområdet inköptes av Forsaström Kraftaktiebolag som år 1944 anlade en kraftstation vid forsen. Ett konsortium av ortsbor bildade Björkfors Trävaruaffär och ett sågverk anlades vid Ävjeviken. Efter några år överläts företaget till Toverums Bruk som i sin tur snart sålde det vidare till Gullringshus AB. Tyvärr blev det slutet på sågverksrörelser i Björkfors när anläggningen lades ner i början av 1960-talet.
De första årtiondena av 1900-talet var de livligaste i samhällets historia. Förutom kvarn och såg fanns: mejeri, affärer av olika slag, kafé och konditori, cykelverkstad, många hantverkare, en byggmästare och flera trafikföretag.
För den som är intresserad att läsa mer om Björkfors historia rekommenderas ”Norra Kinda-Boken” som detta är avskrivet från och som finns att låna på Biblioteket.
Det finns även en bok som heter ”Boken om Björkfors” skriven av Tore Wretman.
Idhults historia
(Text L-I Schedenborg)
Idhult tillhör en av Kindas största byar arealmässigt. I början av 1600-talet fanns endast två gårdar i Idhult. Vid tiden för storskiftets genomförande år 1804 fanns 11 gårdar, därtill ett antal torp samt kvarn och sågverk. Storskiftet innebar ingen splittring av bykärnan. Längs bygatan fanns 17 mangårdsbyggnader med tillhörande ladugårdar, 9 badstugor, 9 smedjor och 7 brygghus samt ett antal mindre uthus.
Vid laga skifte år1851 hade antal gårdar stigit till 22. Laga skifte innebar att bykärnan splittrades. Antal gårdsenheter efter skiftet och sammanslagningar var 14 och de flesta blev utflyttade till Dymle, Långbröt, Jonsbo, Gropen med flera. Kvar av den ursprungliga bebyggelsen blev endast fyra gårdar. Utöver stamfastigheterna fanns 19 torp, ett soldattorp samt kvarn och såg.
I begynnelsen livnärde man sig i huvudsak på lantbruk samt kolning till de kringliggande bruken, främst Åtvidaberg. Med kommunikationernas utbyggnad i slutet av 1800-talet och byggandet av sågverk i Björkfors fick skogen ökad betydelse och välståndet steg. Råoljemotorns tillkomst medförde att lantbruken kunde rationaliseras och sågverk kunde etableras lokalt. Idhult har haft sågverk på flera platser. Ett vid Hästberga som drevs av Jonsson i Räfshult även kallad Västgöten och ett vid Skedsnäs (Tores Båthus) som drevs av Gerhard Karlsson. Båda lades ner i slutet av 1920-talet.
Befolkning var som störst år 1880 då det var över 200 invånare. I början av 1950-talet brukades fortfarande 10 av gårdarna och den totala befolkningen var cirka 50 personer. Nedläggningen av lantbruken skedde snabbt under senare delen av 1950-talet och 1960-talet. I dag finns endast en lantbrukare och totalt 12 bofasta personer.
Sedan 1979 utgör en större delen av den öppna marken naturreservat. Området omfattar 70 hektar men är inte inlöst utan bygger på en överenskommelse mellan berörda markägare och Naturvårdsverket och förvaltas av Idhults byalag. Reservatet är ett odlingsreservat där det gamla odlingslandskapet i möjligaste mån skall hållas öppet, betas och brukas.
Drabos historia
Skogs- och lantbruk har genom tiderna dominerat i Drabo. Sågverk har funnits i byn stationärt från mitten av 1900-talet. Innan det så var de ambulerande. Bjugerts såg växte med tiden och hade som mest 10 anställda. Sågen lades ner år 1998 på grund av en brand. I början av 1900-talet transporterades timmer ifrån området vid sjön Tynn med järnväg till Björkern och vidare på sjön till sågverket i Björkfors. Kolningar har förekommit sedan urminnes tider och under andra världskriget effektiviserades kolningen genom att man byggde kolugnar. Kolet såldes som bränsle till gengasbilar.
I dag finns ett aktivt skogsföretag i Bröderna Svenssons Skog AB. Det finns två aktiva lantbruk idag jämfört med de åtta stycken som fanns fram till 1960-talet, och ännu fler tidigare. De sista mjölkkorna lämnade byn i början på 1990-talet.
Vid laga skiftet år 1849 bodde 130 personer i byn. Flest invånare fanns år 1873 med 179 personer. År 2009 var invånarantalet 20 stycken på samma yta. På senare år har byn blivit lite internationell då flera tyska familjer har flyttat in. Bystämma hålls varje år för bygdeägarna. Marken till knekttorpet Kvarnstugan ägs fortfarande gemensamt.
I byn finns en hälsobrunn. Mellan åren 1993-1998 drev Malin Svensson café i anslutning till brunnen i före detta missionshuset. Detta var även byns första skola. År 1929 byggdes en ny skola närmare byns kärna. Den drevs fram till mitten av 1950-talet. Den första skolundervisningen bedrevs på vinden i byns äldsta boningshus som fortfarande finns kvar. Simskola har under många år bedrivits vid Badviken i sjön Björkern.